I vissa av våra föreläsningar brukar vi – krasst nog – påstå att väldigt få instanser klarar sig utan ett genomtänkt varumärkesarbete 2019. Också de som tidigare varit vana vid att kunderna trillar in automatiskt (ta nu vård och utbildning som exempel) kommer i framtiden att ha ett allt starkare behov av profilering. Valfriheten i vården ökar och folk väljer inte längre skolor på grund av geografisk närhet.
”Varumärkesarbete och varumärkesarbete – vad är nu sedan det, egentligen?” kanske någon undrar. Vi brukar enkelt säga att varumärket ganska långt är en feeling. Summan av magkänslan, förhoppningarna och förväntningarna som väcks när du hör om varumärket i fråga. Det som du känner inom dig när du hör namnet. Kanske något förenklat, men ändå.
”Jag gör vad jag vill på fritiden”
Tidigare i veckan på en föreläsning sa vi – en aning provocerade – att alla medarbetare på arbetsplatsen bygger varumärket för arbetsplatsen i fråga. Det här är ett synsätt som många finner främmande. Att se på sig själv som ett varumärke är inte direkt lockande (liksom: vad är det för en människosyn, att behandla människor som business?). Än mindre vill folk axla ansvar för arbetsplatsens varumärke – eller något annat man representerar, kanske en förening, en kör, ett dagis, en djurpark.
Och man vill – Gud förbjude – inte beblanda arbetsjag:et med privatjag:et.
Det här är nya tankar för många att förhålla sig till. Men vi tror ändå att alla har ett ansvar för hur vår arbetsplats betraktas utifrån. Det här är känsligt. Många tycker att man ska få göra vad man vill på sin fritid och skriva vad man vill i sina egna kanaler. Får man det? Vi tror att tiden har sprungit förbi den typen av synsätt.
Kan man säga en sak – och visa en annan?
Allt fler arbetsplaster inser vikten av en gemensam värdegrund. Att alla tillsammans står och jobbar för det man tror på. Du kan inte längre skriva rasistiskt på Facebook om du jobbar i en skola som står för mångfald. Du kan inte buffla sexistiska middagsjokes om du jobbar på en arbetsplats som står för allas lika värde. Här kan vi inte längre skilja åt de två jag:en. Kan allt du skriver på sociala medier vändas emot dem du representerar? Kan ditt agerande på fritiden vändas emot din arbetsplats? Ja. Det tror vi.
Ett aktuellt case på det här temat dök upp i veckan. Ett tema som tangerar varumärkesansvar, passande nog i Vasaregionen. Kvarkenrådets (superfina!) EGTS-status firades i stan och det uppstod en viss frustration när enbart män poserade på bilden som slogs upp i lokaltidningen och i sociala medier.
Jag vet att många kvinnor var inbjudna, men det var egentligen inte det jag tänkte gå in på det här (för det ska vi minnas: kvinnor har också ett ansvar i att ta plats, sluta gnälla och kavla upp armarna – både i politiken och i näringlivet). Jag skulle istället vilja gå in ur ett varumärkesperspektiv. Vad signalerar den här bilden om Vasaregionen? Vad säger den åt unga, fiffiga kvinnor i näringslivet, i politiken, i vardagen? Vems är egentligen ansvaret att bygga en attraktiv bild av Österbotten och Kvarkenregionen? När är ansvaret mitt och när är det någons annans?
Jag vet att Vasaregionen står för mångfald, jämställdhet och utveckling, men vems ansvar är det att visa det? Och hur ska man visa det? När ska man visa det? Och förresten – går det ens längre att säga en sak och visa en annan?
Vi tror det är viktigt att vi förstår att vår egen insats har betydelse för helheten. Vi ska alla bottna i det vi gör, det vi säger och det vi visar.
Då har vi ett fantastiskt utgångsläge för ett riktigt huisit varumärkesarbete.