Det är i mitten av 80-talet. Tapeterna är blommigt bruna, lite skrikiga. Soffan är en ljusbeige sammetssoffa. Golvet i bruna spräckliga rutor. Två män sitter med dokument framför sig, pennan bakom örat och de planerar under kvällarna. Pratar och skissar med blyerts. Jag står nyfiket bakom och tjuvlyssnar. Att lyssna med ett glas tryckt mot dörren har jag lärt mig i tidningen Kalle Anka. Jag förstår att de pratar om att starta eget företag inom elbranschen. En av dem är min pappa. Jag minns pappas glada skratt och hur uppåt han var. Men det blev sämre tider i Finland och pappa drog sig ur planerna på eget.
Jag vet inte varför men minnet av de båda som satt tillsammans och pratade om det egna bolaget etsade sig fast hos mig. Jag var inte så många år, men jag minns att jag älskade att se pappa så sprudlande. Så liksom ny i tankarna. Jag minns hans ord om att ”man inte får ta risker”. och de orden bar jag med mig länge. ”Inte ta risker. Lev tryggt och säkert. Vill lagom mycket i livet”. Fast egentligen var han senare rasande stolt över att ingen av hans döttrar var lagom. Han sa inget. Men kanske det var just tankarna på att han nästan hoppade ut i det okända själv och kanske fanns det en undran kvar hos honom
30 år senare
30 år senare sitter två damer på olika håll och chattar nätterna igenom. Tills barnen vaknar och skriker. Tills jag somnar i stolen på verandan. Jag har bestämt mig för att glömma det här med att inte ta risker. Jag har bestämt mig för att hoppa. Och att göra det med en trygg och varm själ. Hon heter Linn och hon kan allt det jag inte kan. Och hon ser till att jag återfår tron på det allra godaste i livet och samhället. Jag vacklade där ett tag. Hon puttade in mig i det goda i allt igen. Det som jag inte visste att jag saknat. Men som stillade en rynka i pannan.
Vad krävs då?
Drivkraft är allt. Ni som känner mig vet att jag triggas av utmaningar. Ju snårigare väg, desto bättre. Att lämna saker bakom mig har aldrig varit något större problem. ”Closure” har jag varit rätt bra på överlag. Ej heller var det svårt att lämna ett jobb som jag jobbat mig upp till, som jag fortfarande älskade, där kollegorna var så underbara och ledningen likaså. För den dagen jag lämnade vd-posten så var jag redan på väg rätt långt i mina tankar. Mentalt hade jag tagit adjö för att trigga igång nya utmaningar, hitta nya snåriga stigar. Ni vet att det finns dem som åratal går omkring och inte kanske vantrivs, men vill ha något nytt, något annat. Men släpper aldrig taget om en trygg tillvaro där så klart ekonomin också spelar in. Så ville inte jag bli. Den ville inte jag vara. Jag vill fortsätta producera på högvarv med hjärtat och drivet där jag är. Jag vill inte lämna i det skrået som drömmer och lämnar med alla obesvarade frågor, önskningar och kanske bitterhet. Jag fick leva med ekonomisk osäkerhet och andra villkor.
Det viktigaste: Mod. Allt handlar egentligen om mod. Och det börjar så klart i ett bra självledarskap.
Våga göra bort sig – och vinna: ”Hej Linn, vad ska du göra när du blir stor”? Frågan mitt i natten var det största steget.
Våga vara kaxig, men bottna i det också. Dra inte en massa strunt. Det ska ha en viss trovärdighet.- ”Hej, vi ska bli en ledande byrå”, sa jag kaxigt och kånkade på en baby och slängde en skötväska i golvet. När det var dags för lånediskussioner. Då måste man också leva upp till det man säger.
Våga vara öppen med livsförändringar – ”Oj herregud vad har hänt” sa en vän som ringde upp när tidningarna skrev om att jag sagt upp mig. Inget hade hänt! Vi skulle bara bilda bolag ihop – jag och Linn. Det roliga var att det fanns en del som beklagade i början men det svängde snabbt.
Våga se dig i spegeln emellanåt. Ibland gillar man inte det man ser. “Men varför, man måste alltid fråga varför”, sa en klok Linn och lärde mig att jag inte kan ha för hård fart alla gånger.
Våga möta ditt eget mående och ork ”Mamma, du är här oftare när jag vaknar, sa Malte och kramade mig. Den viktigaste orsaken till en livsförändring även om jobbet inte i sig minskat så är jag mera där än tidigare då jag var mera borta fast jag satt i samma rum. Jag orkar styra upp lekar med Peppa Pig – skulle aldrig ha hänt tidigare.
Våga smälla igen dörrarna för härskartekniker– ”Har ni funderat på det här riktigt nu? Ni är ju nya och unga, ni kaaan inte veta!” Sa en man som ville sälja tjänster åt oss och behandlade oss som 15- åringar på praktik. Dit går vi inte igen gissar jag.
Mod kräver inspiration – Våga pröva på businesstraining- ”Hej, mitt namn är xxxx, jag funderar på att starta upp en ny business men behöver inspiration, en push och möjligen veta om det bär sig!”. Sådana mail och telefonsamtal får vi många av. Här låg en businessidé jag inte hade förutsett. Nu ger vi andra det vi själva hade velat ha.
Lyft varandra. Så goda människor som hejar, klappar och vill. Detta ska vi återgälda vid alla tillfällen. Lyfter man någon så blir man lyft tillbaka!
Var rejäl. ”Itt na pjasas” sa alltid pappa och mamma. Jag håller med. Jag klarar inte av pjasande, det ska vara raka rör men i mjuk tappning. Formulera vad du vill, se till att vara flexibel och gör dealar som känns bra för alla.
Snällisar vinner alltid – i längden. Det brukar Linn och säga hon har rätt. Hemma sades det samma sak. Man ska utgå från att vara snällis. Det betyder inte att man är naivt enkel. Tvärtom. Att vara snäll ger dig en skön känsla som du smittar vidare. Och det är strategiskt en fullträff i många lägen. Men vinner vid ett mötesbord där alla vill synas, trycker ner varandra och fokuserar strålkastaren enbart på sig själv? Ingen!
Nätverka smart. Nej, det hjälper inte att hänga på alla tillställningar och kattdop som finns om du bara har din egen vinning i fokus. Att nätverka är inte att samla visitkort. Att nätverka är att lära känna, vara ärligt nyfiken, hitta win-win situationer och lära sig av varandra. Att nätverka är inte att hänga upp 1000 foton på dig själv med olika människor för att viss bredden. De bästa nätverken och pelarna vi har syns aldrig utåt. Men de skapar de bästa förutsättningarna och tryggheten.
Och nej. jag är inte den som skålar i champagne direkt när något lyckas. Allt för sällan. För mig är redan drivkraften på annat ställe, när målet nås, så inleds nästa del. Jag borde stanna upp ibland men inser att för mig finns tjusningen i att hitta, kurva, lösa och skapa. Det är min belöning.
Och vet ni vad? Nu drar dagen igång här! Kaffet är klart och yogurten väntar. Sedan blir det planering för en ny gala och helt nya mötesdiskussioner. Perfekt, som Malte skulle säga.